Nakna jungfrun dånar

Det var frost i natt. Det kan jag begripa när jag på en odlingslott i göteborgska Sjöbergen kommer förbi en skock nakna jungfrur. De har dånat allihop - det är så växten gör.

Tidlösa är det vackra svenska namnet på släktet Colchicum, som omfattar cirka 95 arter med ursprung i såväl Europas södra delar som Centralasien och Indien. Det vetenskapliga släktnamnet härrör från den georgiska provinsen Colchis, som sträcker sig utefter Svarta Havets kust och på vars bergsängar flera av släktets arter frodas.

Det svenska namnet syftar på något helt annat, nämligen det faktum att många - men inte alla - av arterna tycks åsidosätta det normala växtåret. De sätter nämligen frukt på våren och blommar först sent på hösten, då bladen sedan länge är försvunna; ett mysterium som också har gett upphov till folknamnet "nakna jungfun". Nog så fantasieggande, men förklaringen är prosaisk: efter blomningen övervintrar fruktämnet i jorden och visar sig först fram på vårkanten.

Också på annat vis förmår tidlösan sätta fantasin i rörelse. Arterna i släktet innehåller nämligen den giftiga alkaloiden colchicin, varav en överdos utan vidare kan föranleda en resa till akuten, i värsta fall enkel. I smärre doser har colchicin tidigare bland annat använts ganska allmänt för lindring av giktsmärtor, och dess cellförändrande egenskaper har också kommit till pass inom växtförädlingen.

Tidlösa är nog så lik krokus, men ett enkelt sätt att skilja dem åt är att räkna ståndare; tidlösan har sex i motsats till krokusens tre. Vet man det behöver man aldrig ta miste. Vill man plantera den - något som är ganska lämpligt just nu - sätter man knölarna tämligen djupt, cirka 15 centimeter ner i jorden. På så vis står växten tillräckligt stadigt, vilket behövs eftersom blomtuben är ganska vek. När säsongen är förbi dånar hon alltså nakna jungfrun, lägger sig uppgivet ner på marken likt ett litet kullblåst träd.

Dock är hon skön den nakna och giftiga, så länge hon sent om hösten står kvar bland frostbitna grannar. Det konstaterade redan 1792 Carl Fredrik Hoffberg i sin Anwisning till Wäxt-Rikets kännedom: "Då hon börjar blomma, är hösten för handen och örter från warma länder måste inflyttas i orangeriet: wid dess sidsta blommor, fälla träden sina blad, Floras härlighet för det året, slutas."

Body and Soul

I vår serie Klassiska jazzspår minns vi idag Coleman Hawkins Body and Soul, som spelades in på dagen för 71 år sedan, den 11 oktober 1939. I de fyra första takterna hörs melodin och därefter improviserar Hawkins under närmare tre minuter på harmonierna. Här har vi en av de absoluta föregångarna till den modernare jazzens utsträckta, fria improvisation. Det är oerhört vackert, lyriskt och kraftfullt, Body and Soul på en och samma gång.

Coleman Hawkins: Body and Soul, 11 oktober 1939

Ko Un

foto: Mariusz Kubik

En sådan här dag när det är grått ute och jag har schaktmaskiner i örat, kan lika gärna ägnas åt att spekulera i morgondagens stora jippo - utdelningen av nobelpriset i litteratur.

En någotsånär värdig pristagare, det är vad man kan hoppas. Helst ingen Selma Lagerlöf nr 2 à la Doris Lessing, tack! Jag har förstås en favorit, den sydkoreanske poeten Ko Un, född 1933 och i många år fängslad under militärdiktaturen på 1980-talet. Hans dikter har en befriande naturlighet. För vad det är värt har jag via engelskan översatt några stycken som jag tycker mycket om, här är en:

Den lilla källan

Vad skulle göra byn Yongtun till en by
om inte den lilla källan fanns?
Oupphörligen singlar snöflingorna ner
i dess mörka vatten
och löses upp.
En sådan stilla stilla stillhet
när Yang-suis fru,
täckt av snö, går ut för att hiva vatten,
ställer ifrån sig den lilla vattenkannan
och fattar tag i hinken, men glömmer hiva vatten
när hon ser snöflingorna dö:
en sådan stilla stilla stillhet.

http://www.kirjasto.sci.fi/koun.htm

Katsuran doftar

foto: Jean-Pol Grandmont

Det luktar bullbak på gården, dygnet om. Det gör så om hösten när katsuran fäller sina löv. Det är sockerarter i bladen som bryts ner och sprider sin väldoft.

Det vetenskapliga namnet är Cercidiphyllum japonicum och anspelar på att bladen liknar dem hos judasträdet, släktet Cercis. De är runda med en hjärtformad bas, och får vissa år fantastiska höstfärger. I sina hemländer, Japan och Kina, kan trädet bli upp till 30 meter högt, men hos oss blir det en tredjedel därav, kanske.

För ovanlighetens skull har vi hos oss övertagit det japanska namnet katsura. I Japan är det ett egennamn, som i det här fallet anspelar på berättelsen om en munk som för att sona ett gräsligt brott en gång för länge sedan förvisades till månen för att där fälla ett jättelikt träd. Gubben i månen, kan man tänka.

I Tyskland och Frankrike har man tagit fasta på höstdoften och kallar växten för Kuchenbaum (kakträd) respektive arbre au caramel (karamellträd). Men katsuran har fler företräden. På våren är hela trädet purpurfärgat när löv och blommor samtidigt spricker ut, och om sommaren är det en bild av hälsan själv. Stort och starkt, friskt och grönt.

Det finns att beskåda i alla våra botaniska trädgårdar - i Göteborg på flera ställen och på Bergianska i Stockholm växer det alldeles bredvid parkeringsplatsen. Själv tackar jag den som någon gång för 20-30 år sedan hade den goda smaken att plantera en katsura på gården till ett vanligt hyreshus i Majorna.

Arthur Cravan

I förra inlägget nämnde jag Arthur Cravan. "För människor som saknar bildning", som han själv förmodligen skulle ha sagt, följer här en kort presentation av denne "poet och proffsboxare med världens kortaste hår", som han själv sa.

Arthur Cravan (1887-?) är en av dessa mytiska dadafigurer som tycks ha satt hela livet på spel i en våldsam utlevelse av auktoritetsförakt och självkänsla. I Paris gav han några år på 1910-talet ut tidningen Maintenant, präglad av en avsiktlig hafsighet, där han å det grövsta skändade dåtidens självutnämnda avantgarde ("Konsten är till för borgarna, och med borgare menar jag en människa utan fantasi"). Själv betecknade han sig som "svindlare, sjöman på Stilla havet, åsnedrivare, apelsinplockare i Kalifornien, ormtjusare, hotellråtta, systerson till Oscar Wilde, timmerhuggare i de oändliga skogarna, fransk exmästare i boxning, son till (engelska) drottningens kansler, taxichaufför i Berlin, inbrottstjuv, m.m., m.m., m.m. …". En skandalös avrättning av den s.k. Independentsalongen 1914 ("Det bästa med utställningen var det djupa äckel inför måleriet som uppfyllde mig när jag lämnade den - en känsla man inte kan utveckla långt nog") renderade honom åtal och eftersom han dessutom var eftersökt kanonföda drog han, beväpnad med sina falska pass och ett par boxhandskar (som bland annat kom till några minuters användning i en legendarisk match mot Jack Johnson i Barcelona 1916), Europa runt under första världskriget, gick därefter ombord på en atlantångare och avseglade till New York, där ett par skandaler arrangerades tillsammans med bland andra Francis Picabia och Marcel Duchamp, blott för att till sist styra ut i en segelbåt på mexikanska golfen och försvinna för gott. Inga minnesmärken lämnade han efter sig, någon varuproduktion är knappast möjlig i hans namn. Arthur Cravan gjorde konst av sitt eget liv, levde dada om man så vill.

Litegrann om Lew Welch

En tidig majmorgon 1971 begav sig Lew Welch upp i bergen norr om Nevada City i Kalifornien. Han hade ett jaktgevär i handen. Ingen har sett honom sen dess. Han försvann från denna värld på samma sätt som en gång Arthur Cravan: utan att lämna ett spår efter sig.

Han föddes den 16 augusti 1926 i Phoenix, Arizona, och kom in i beatgänget via Gary Snyder och Philip Whalen med vilka han i ungdomen gick på kollege tillsammans. Han tycks inte ha funnit sig tillrätta någonstans och hoppade av från University of Chicago och den akademiska svängen i slutet av 50-talet efter ett nervöst sammanbrott.

Något år senare körde han taxi i San Francisco ett tag (vilket bland annat avsatte en Taxi Suite). Då och där blev han kompis med Jack Kerouac och tillsammans bilade de båda snart tvärs över kontinenten till New York och skrev dikter tillsammans under resan (samlingen Trip Trap, publicerad 1973). 1960 återvände de till Kalifornien och bodde tillsammans i Big Sur. Welch återfinns i Kerouacs bok med samma namn (Big Sur alltså) under pseudonymen "Dave Wain".

Under hela 60-talet blev hans vantrivsel i kulturen alltmer uppenbar. Aram Saroyan har formulerat det så här: "Hans ständiga dilemma var hur han skulle kunna förbli poet och samtidigt försörja sig själv … Ju mer han fjärmade sig från samhället, desto mer anmärkningsvärd och autentisk blev den poesi som hans liv alstrade".

Hans dikter finns samlade i Ring of Bone, Grey Fox Press, 1973.

Här är hans dikt Den grundläggande bluffen

De som inte har nåt att leva för
hittar alltid nåt att dö för.

Och sen vill dom att alla vi andra
ska dö för det också.

(tolkning: Ingemar Johansson)

Två dikter av Gary Snyder

Till/Från Lew

Lew Welch dök bara upp en dag,
lika levande som du och jag. “Fan Lew”, sa jag,
“du sköt dig inte ändå.”
"Jo, det gjorde jag inte", sa han,
och nu som då rös jag i hela kroppen.
"Ja, det gjorde du också", sa jag - "jag känner det nu."
"Ja", sa han.
"Vad som i grunden skiljer våra världar åt, din
och min, är en rädsla. Jag vet inte varför.
Men jag kom för att be er ge barnen kunskap
om kretsloppen.
Livets kretslopp. Alla andra kretslopp.
Det är vad allt handlar om, och det är
helt och hållet bortglömt."


Svanhalsarna hos San Juan

Svanhalsarna hos San Juan,
floden, vänder och vrir sig och vänder igen
denne gamle slingerbult
är nergröpt
150 meter djupt
i berggrunden,
flyter och blickar upp mot skyn
stjärnor förbi och mumlar
- "där är ni" - och
"vi är här"

(tolkning: Ingemar Johansson)