Höst. Snart släpper ginkgon sina gulnade blad. Eller barr, om man törs tro en del botanister. Det sker simultant, allt på en gång – det är lite grann som att klippa resåren på ett par brallor. Plötsligt ligger hela härligheten där, i ett skrynkligt bylte vid ens fötter.
Ginkgon är ett märkligt träd. Ett av de äldsta i världen. Vad allt har det inte sett? Dinosaurier, istider, boxaruppror. Några ginkgoträd överlevde på nära håll atombombskrevaden i Hiroshima den 6 augusti 1945. De vårdas och vördas ömt i Japan. Själv föddes jag den dagen, det ger ett slags närhet.
Ginkgon har också en framträdande plats i den kinesiska medicinen. I bladen och frukterna finns ett ämne som framför allt stimulerar blodcirkulationen. Ginkgon har skilda han- och honträd, och de plommonlika frukterna, gula såsom trädets höstblad, ser man aldrig i Sverige. De stinker nämligen, luktar skit rent ut sagt.
Under kineseriets glansdagar inspirerade bladens vågade, bågade form åtskilliga konstnärer och arkitekter i Europa. Man kan bland annat se dem i Prag – på frisen till Centralstationen till exempel, uppförd i början av 1900-talet. Hundra år tidigare tände de Goethes låga i Väst-östlig divan:
Blad av denna växt, från öster
kommen till min örtagård,
talar med fördolda röster
till den väl förstår dess vård.
Är den ett organiskt väsen
som har kluvit sig i två?
Är den två som gjort fadäsen
att bli nästan ett ändå?
Att besvara sådan fråga
tycktes mig nu mening få:
märker du ej min förmåga
vara en och ändå två?
(tolkning: Martin Tegen)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar