Hur speglar sig schack och liv i varandra? Frågeställningen är urgammal; redan
Omar Khayyam, lättingen och allvarsmannen i den persiska poesins guldålder, såg att likheterna mellan det ack så stränga, ack så slumpartade schackspelet och själva livet var mer än metaforiska.
Också hos några av den moderna tidens utslagsgivande konstnärer spelar schacket stor roll. Man kan nämna Vladimir Nabokov, vars ”djupdykning i schacktankarnas hav” i självbiografin
Låt höra av dig, minne bara är alltför förbisedd, både av schackspelare och av litteraturvetare.
Men framför allt går tankarna till Marcel Duchamp, så här så när på dagen 42 år efter hans död. Som konstnär ställde han under hela sitt liv frågan om den kreativa verksamhetens samspel med vardagsliv och samhälle; som schackspelare av ganska hög klass funderade han ofta på spelets förborgade sammanhang med levandets djupare skikt.
Duchamp föddes 1887 och växte upp i en solitt borgerlig miljö i Normandie. Senare menade han att ”det var mycket Flaubert över det hela”, och även om det är lätt att göra sig lustig över det präktigt inskränkta hos denna det nittonde seklets numera utdöda borgarklass, så fanns där också något värdefullt: en kvalitativ livskänsla, en smak för vardagens glädjeämnen. Man skrev och målade och musicerade, inte så mycket för att uttrycka sin personlighet som för att det var roligt, berikande helt enkelt. Och det är det ju.
Där fanns också en gången tids vurm för samkväm och sällskapsspel. Schack spelades lite varstans i kristallkronornas sken, så ock hos familjen Duchamp. Det lär ha varit den elva år äldre brodern Raymond som 1898 invigde Marcel i spelets mysterier, och i flera skisser från den tiden av en annan storebror, Jacques, kan man se Marcel och systern Suzanne sitta djupt försjunkna över brädet. Alla dessa fyra syskon blev sedermera välkända konstnärer.
De båda äldre bröderna hade vid den här tiden etablerat sig i Paris och umgicks i de kretsar där modernismen inom konst och litteratur höll på att växa fram. Hit kom Marcel i oktober 1904 med ett skissblock i näven. ”Min bror Jacques gick in för att bli berömd”, skrev han senare om denna tid, ”men själv ville jag bara få vara ifred och göra det som jag tyckte om.”
Under hela sitt liv skulle Marcel Duchamp komma att markera en självironisk distans till den konstnärliga miljön, och snart gav sig den speciella begåvning till känna som fick honom att avverka de flesta av modernismens olika skolor utan att fastna i någon av dem. Han blev på kort tid en skandalernas man.
Att här redogöra för de olika turerna i bråken kring målningen ”Naken kvinna som går nedför en trappa”, Duchamps ready-mades (bruksföremål upphöjda till konstverk), den legendariska pissoaren på utställningen i New York 1917, mustascherna på Mona Lisa och allehanda
dada-aktiviteter skulle föra för långt. Jag nöjer mig med att sammanfatta tre väsentliga och integrerade sidor hos Duchamp: hans filosofiska läggning (hur ska form och innehåll förenas, hur gestaltas en epok?), uppfattningen att ”konstverket” får liv och värde först vid mötet med betraktaren, och vad som kort och gott kan kallas hans livskänsla (”Jag föredrar att andas framför att arbeta”).
Vid slutet av 1910-talet började Duchamps schackliga och konstnärliga verksamhet att tvinnas samman. Inte på sätt att han skulle ha utnyttjat schackliga motiv i sin konstnärliga gärning (det hade han gjort redan 1911), utan i den bemärkelsen att schacket erbjöd ett utlopp för en kreativitet som inte var till salu för pengar. Det är inte tomma ord, 1916 erbjöds han 10.000 dollar om året i resten av sitt liv för resten av sin produktion. ”Jag sa nej (…), jag vädrade fara direkt (…). Jag skulle handla likadant idag (1967 – ij) om man så erbjöd mig hundratusen dollar för att göra någonting.”
Under dessa år försökte han finna en konstnärlig formel (den tog sig senare uttryck i ”Det stora glaset”) som förenade det planenliga med det slumpmässiga. Varje erfaren schackspelare vet vad detta innebär.
I början av 1919 befann sig Duchamp i Buenos Aires och där blev han vad han själv kallade en
chessmaniaque. Han kom över en samling om fyrtio av det kubanska schackgeniets Jose Raul Capablancas partier som han noga studerade på egen hand, och snart tog han privatlektioner av stans bästa spelare. ”Jag spelar natt och dag, och ingenting annat i världen intresserar mig än att hitta det rätta draget … Att måla roar mig mindre och mindre.”
I René Clairs film
Entr’acte från år 1924
finns en symbolisk scen där man ser Duchamp och hans dadaistiske kollega Man Ray sitta på ett hustak och spela schack tills Francis Picabia (ännu en ledande dadaist) kommer och spolar bort dem. På ett liknande sätt försvann Duchamp för många år från den s.k. kulturvärlden. Han övergick till att leva livet och spela schack. ”Det enda som återstår.”
I november 1922 mötte han förebilden Capablanca i ett simultanparti i New York. Den dåvarande världsmästarens vinstföring gjorde ett djupt intryck på vår hjälte: han studerade partiet noga och bestämde sig för att själv bli stormästare i schack. Han var 36 år och hade rimligt sett alla odds emot sig.
Snart hade han emellertid etablerat sig som en av det dåtida Frankrikes bättre schackspelare. I objektivitetens namn måste dock sägas att landet på den tiden ingalunda var någon schacklig stormakt. Hur som helst deltog Duchamp i franska mästerskapens högsta klass åren 1924-1928 och han representerade därtill nationen under fyra schackolympiader. Den schackhistoriska rankingsajten
Chessmetrics rankar honom som bäst på 95:e plats i världen i januari 1931 med ett uppskattat rankingtal på 2412. Det ska säkert tas med en nypa salt, men för jämförelsens skull kan nämnas att Erik Lundin på samma lista återfinns som nr 98 med en ranking på 2400. För övrigt var Duchamp en pionjär inom korrespondensschacket och han blev inofficiell europamästare i den disciplinen samma år, 1931.
Tillsammans med studiekompositören Vitaly Halberstadt författade också Duchamp 1932 en bok om korresponderande fält, en högst esoterisk form av bondeslutspel,
L’opposition et les cases conjugées sont reconciliées (”Opposition och korresponderande fält är samstämmiga”). Den trycktes på eget förlag i ytterst elegant utförande och är idag en eftersökt raritet.
”Schack är socialt sett renare än måleri, för man kan inte tjäna pengar på det”, sa Duchamp en gång. De orden gäller visserligen inte längre, men det är inget tvivel om att han älskade själva schackmiljön: ”Schackspelare är mycket trevligare än konstnärer. Dessa människor är fullständigt insnöade, helt blinda, går omkring med skygglappar. De är galningar av en särskild sort, så som konstnärer förväntas vara, men i allmänhet inte är”. Schacket ger ett andrum, tycks Duchamp därtill mena, en chans att både idka sällskapsliv och vidga den kreativa förmågan, glädjas åt hur det egna intellektets ramar sprängs.
Givetvis är det som allt av vikt och värde en fråga om sinnlighet: ”Ett schackparti är formbart”, påpekade Duchamp en gång i ett samtal med Truman Capote. ”Man bygger upp det. Det är ett slags mekaniskt bildhuggeri: med hjälp av schacket skapar man vackra problem och skönheten finns i huvudet och händerna på en”.
Marcel Duchamp flyttade så småningom till USA och fram till sin död i oktober 1968 levde han där vad han med en obligatorisk vits kallade ”a waiter’s life”. Han var en celebritet i konstvärlden utan att någonsin ha haft en enda separatutställning, han pysslade med småsaker som roade honom: konstruerade en dörr som på en gång kunde vara både öppen och stängd, gjorde små assemblage, utarbetade ett system som skulle förena hasardspel och schack, och även om stormästarplanerna fick läggas på hyllan så var han för alltid fast i schackvärlden.
Schack, konst, liv. Åtskilliga allvarsmän har sökt en lösning på denna treenighet hos Duchamp. Det är bara att än en gång citera honom själv: ”Det finns ingen lösning, för det finns inget problem.”
